KBT är en form av psykoterapi som vuxit fram ur två olika terapeutiska skolor – beteendeterapi och kognitiv terapi.
Beteendeterapin är baserad på ett inlärningspsykologiskt synsätt i vilket man menar att människans beteende till stor del är inlärt och styrt av dess konsekvenser. Beteendet är också bärare av tankar och känslor. I beteendeterapi strävar man således efter en förändring i känslolivet genom att med mycket konkreta och handfasta tekniker lära in nya sätt att handskas med sig själv och sin omgivning i olika kritiska situationer.
Kognitiv teori och terapi har en filosofisk grundsyn. I kognitiv teori menar man att det är människans tankar som är basen för, eller bärare av, känslor och beteenden. En av hörnstenarna i den kognitiva teorin är uppfattningen om att det inte är händelser i sig som skapar problem utan snarare det sätt som vi tolkar och tänker om det som händer. När en person fått psykiska problem beror det på att hon hamnat i ett förvrängt och överdrivet negativt sätt att tänka om sig själv, om omgivningen och om livet i stort. Den kognitiva terapin syftar till en förändring av patientens misstolkande tankar och föreställningar genom logiska och ifrågasättande resonemang och verklighetsprövningar. Grundinställningen är att om man kan tänka mer realistiskt så mår man bättre och kan agera på ett ändamålsenligt sätt.
Ett vanligt sätt att bedriva kognitiv beteendeterapi är att träffas en gång per vecka under 10-20 veckor. Men man kan även lägga upp en kortare eller längre behandling. KBT kan bedrivas individuellt, i par, familj eller grupp.
Det finns ett flertal KBT-baserade eller -influerade metoder av vilka dialektisk beteendeterapi (DBT), Acceptance and Commitment Therapy (ACT) och Aggression Replacement Training (ART) är några exempel.