Ätstörningar i skolan

Ibland är det läraren som först börjar misstänka att en elev har en ätstörning. Bantning, restriktivt ätande och utseendefixering börjar ofta under skolåldern, och framförallt under högstadiet och gymnasietiden. Detta ger skolan en viktig möjlighet att upptäcka elever i riskzonen för en ätstörning. 
 
Under lågstadiet eller även i förskolan kan det finnas goda möjligheter att upptäcka fall av ARFID då barn har svårt att äta skolluncher och får koncentrationssvårigheter. Senare under mellan- och högstadiet då barn börjar bli känsliga för kropps- och träningsideal kan det finnas möjligheter för lärare att se vilka elever som kan vara på väg in i anorexi, och ännu senare under gymnasietiden kan det synas tecken på de som håller på att utveckla problem med hetsätning. 
 
Varningssignaler kan handla om både förändrade beteendemönster och attityder till mat och ätande. Läraren kanske märker att eleven äter mindre eller mer än tidigare, drar sig undan, har svårt med sina kamrater, har ökat intresse för träning, verkar trött och/eller kanske har svårt att koncentrera sig. I dessa lägen är det viktigt att våga prata med eleven, berätta vad man ser och fråga hur hen mår. Eftersom eleven kan uppleva att det är svårt att prata om problem med mat och ätande behöver samtalet ske med en ton av omsorgsfull nyfikenhet utan att eleven uppfattar frågor som anklagande eller bedömande. Om en lärare känner sig osäker kan det vara bra att vända sig till kollegor, skolhälsovården eller vården för att få stöd och i råd kring bemötandet.   
  
För skolsköterskan kan somatiska tecken på en ätstörning vara kalla händer, avmagring, tjocka kläder eller många lager av kläder som döljer kroppsformen, långsam vilopuls och blekhet. Jämförelser med tillväxtkurvan i både längd- och viktutveckling kan också ge signaler om misstänkt ätstörning.  
 
Kanske berättar eleven om symtom som magont eller trötthet, men nämner inte något om problem med maten. Därför är det bra om skolsköterskan frågar om kosten och undersöker om det skett förändringar den senaste tiden. Sköterskan kan fråga om eleven har börjat undvika viss mat, eller om portionerna har blivit mindre. Även träningsvanor är bra att undersöka då flera eller längre träningspass kan vara varningstecken. Att ta reda på om eleven framkallar kräkningar efter att ha ätit eller tappar kontroll över sitt ätande är också viktigt. För flickor i puberteten kan det vara viktigt att undersöka om mensen har varit oregelbunden eller har uteblivit.  
  
Även psykologiska förändringar kan vara tecken på ätstörning. Eleven kan börja värdera sig själv och andra i termer av vikt och utseende. Intresse för bantning, träning, samt mat som är snål i fett och kolhydrater kan tillta. Ofta märks det att eleven sätt att tänka och känna blir allt mer präglat av mat och vikt.  
  
Det är viktigt att inte anta att en hälsosam vikt utesluter allvarliga problem med ätande. Eleven kan till exempel ha problem med hetsätning och kräkning utan att vara underviktig. Det är också viktigt att vara medveten om att ätstörningar även drabbar pojkar. Pojkar som lider av ätstörningar kan ha det extra svårt att söka hjälp och prata om sina svårigheter eftersom de tror att sådan drabbar bara flickor.

Krav och prestationer i skolan

Många, men inte alla, som utvecklar ätstörningar har höga krav på sig och vill gärna prestera på topp i skolan. Att vara drabbad av en ätstörning kan dock påverka både koncentrationen och uppmärksamheten. Tröttheten och energibristen som många upplever kan påverka skolarbetet negativt. Istället för att kunna fokusera på skolarbetet blir eleven upptagen av tankar kring mat, vikt och kroppsform. Tid för studier kan konkurrera med träningstid eller tid som går åt till att hetsäta, kräkas eller till att oroa sig för sitt ätande.  
  
Det kan bli mycket påfrestande att fortsätta sträva mot att prestera på topp i skolan när någon har en ätstörning. Om det går för långt kan det behövas ett studieuppehåll så eleven kan ta emot vård och börja ta hand om sig själv. 

Vad skolan kan göra?

Skolan kan både tidigt upptäcka ätstörningar och arbeta förebyggande. Barn och ungdomar tillbringar en stor del av sin tid i skolmiljö. Här finns det goda möjligheter för skolpersonal att upptäcka tecken på ätstörningar hos elever och hjälpa dem vidare till vården. I klassrummet kan diskussion av utseende, normer och frågor som berör elevernas självbild motverka ätstörningars uppkomst och utveckling. I denna miljö blir det möjligt att både förebygga och upptäcka ätstörning tidigt. Detta kan betyda att eleven får hjälp innan utmaningarna blir för svårare att hantera. Då ökar möjligheten för ett bra utfall betydligt.  
  
När skolpersonal misstänker en ätstörning ska en föräldrakontakt tas om eleven är under 18 år. Det är dock viktigt att prata med eleven först. Om eleven motsätter sig kontakt med föräldrarna kan det vara bra att diskutera läget med kollegor och skolledningen för att arbeta fram en gemensam strategi.  
 
Föräldrarna bör informeras om de observationer som har gjorts, och varför skolan är orolig. Därefter kan det vara viktigt att höra om det förekommit förändrade beteenden eller problem hemma. Föräldrar kan reagera olika när en lärare tar kontakt, och skolpersonal behöver vara lyhörd för föräldrarnas egen uppfattning och lyssna på den. När föräldrar och skolpersonal har pratat om läget tillsammans, och om misstanke om ätstörning kvarstår, kan en kontakt tas med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller specialistvård för ätstörningar.  
  
Skolans möjligheter att påverka handlar inte bara om tidig upptäckt. Det finns mycket förebyggande arbete som kan göras i skolan. I klassrummet kan det föras diskussioner kring utseendeideal, bilder i media och kroppshets i allmänhet. Elevers kritiska tänkande i relation till sådant kan uppmuntras och lärare kan försöka minska självkritik. Diskussion av och varning för farorna med ätstörningar och bantning bör helst undvikas då detta kan få vissa elever att börja fokusera mer på kropp, vikt och ätande på ett negativt sätt och därmed öka risken för en ätstörning. Fokus bör helst vara på ökat självaccepterande, den friska kroppens funktioner och behov av mat, en hälsosam nivå av fysisk aktivitet, samt diskussion av kroppsideal och normer.