Det finns flera olika familjeterapeutiska inriktningar. Några av dem är strukturell familjeterapi, systemisk familjeterapi och psykoanalytisk familjeterapi. Även nätverksterapi och multi familjeterapi räknas till den brokiga floran av familjeterapier. Gemensamt är att man ser individen och symtomen i ett relationssammanhang. Ätstörningssymtom existerar i ett samspel mellan individer i familjen. I behandlingen involveras hela familjen i kampen mot ätstörningens kraft. Den ätstörda individen plågas av sina symtom, men symtomen ger också en paradoxal trygghet. Den ätstörda ställer sig utanför livet, krymper sin värld och drar en gräns kring sig själv, går in i sin ”ätstörningsbubbla.” Ibland används metoden att ätstörningen externaliseras, dvs man talar om ätstörningen som en kraft att förhålla sig till.
Anhöriga blir ofta paralyserade av rädsla och skuld och går in i ett medberoende. Anhörigas oro kan leda till ett överbeskydd eller till ökande avstånd mellan familjemedlemmarna. Anhörigas anpassning till symtomen leder till ett vidmakthållande och en förstärkning av sjukdomen. Familjeterapibehandling syftar att öka föräldrarnas upplevelse av kompeten. Föräldrarna får hjälp att stärka relationen till den drabbade. En vanligt metod är att ätstörningen externaliseras, dvs att familjeterapeuten lyfter fram att inom den drabbade personen finns en frisk sida och en ätstörd del. Patientens friska sida och de anhöriga och terapeuten ska tillsammans bekämpa ätstörningen. Detta görs på ett konkret sätt. Måltidssituationen kan diskuteras och hemuppgifter kan ges. Ofta ingår psykoedukativa inslag i behandlingen.
Bekrivningen ovan är hämtad ur boken Ätstörningar av Clinton & Norring (2003).