Barn drabbas i huvudsak av en lindrigare form av ätstörningar än tonåringar och vuxna. Ätstörningar hos barn mellan 7 och 14 år är förhållandevis sällsynta, jämfört med senare under tonåren. Barn har oftast ätstörningar med restriktiva symptom, dvs. barnet får inte i sig tillräckligt med mat, men har inte lika ofta de klassiska symtomen viktfobi och kroppsuppfattningsstörning. Detta gör att det är svårare att diagnostisera en ätstörning hos barn. Dessutom förekommer symtomen ofta tillsammans med andra barnpsykiatriska symtom, vilket gör det angeläget att en barnpsykiater ansvarar för behandlingen.
Ätstörningar hos barn debuterar vanligen på ett av följande tre sätt. Det första insjuknandet karaktäriseras oftast av en strävan hos barnet att hålla igen på maten i ett uttalat syfte, vanligen för att gå ner i vikt. Det andra sättet är mer dramatiskt. Från att ha varit helt frisk, utvecklar barnet inom loppet av en till två månader en medicinskt hotfull svält som kräver sjukhusvård. Det tredje sättet är mer smygande och visar sig inte nödvändigtvis i en viktnedgång, utan upptäcks ofta av skolsköterskan i form av utebliven viktuppgång. Oavsett hur sjukdomen börjar, gäller samma princip för alla, nämligen att behandlingen skall vara intensivare än för de äldre med tydlig inriktning på att normalisera vikten.
Sjukdomens inträde i familjen skapar stora svårigheter. Ätstörning är en sjukdom som vi inte vet orsaken till; det inte finns någon enkel förklaring om barnets beteende, varför många föräldrar börjar fundera på vad de kan ha gjort för fel som gör att barnet inte vill äta. När barnet inte vill ha den mat som föräldern erbjuder, och när hon eller han inte vill ha den omvårdnad som bjuds, sätts familjen under stark stress. Familjens vanliga fungerande förändras av en stark upptagenhet av sjukdomen; tankar kring mat och ätande kommer att dominera familjen, inte bara barnet som är drabbat. Konflikter uppstår lätt i familjen oavsett hur den har fungerat innan. Patienten själv upplever mycket starkt hur föräldrar och syskon drabbas av att hon eller han fått en ätstörning. Tidigare har både forskare och kliniker hävdat att familjen har en avgörande betydelse för att framkalla sjukdomen. Denna syn på familjen var dominerande fram till sjuttiotalet, då familjeterapi som behandlingsmetod framträdde. Idag utgår man snarare från att familjen är en resurs för den unga patienten med ätstörning, och att utan stöd och uppbackning från sin familj är det mycket svårare att bli frisk.