I sådana lägen spelar tränare/idrottsledare/idrottslärare en mycket betydelsefull roll. Det är viktigt att tala klarspråk med personen i fråga och prata om vad man ser. Ställ öppna frågor och visa att du gärna lyssnar om personen vill prata. Det kan även vara nödvändigt att kontakta sjukvården/skolhälsovården eller prata med föräldrarna och berätta om sin oro över det man har observerat.
Behandling vid problematisk träning
Att svälta eller hetsäta och kräkas samtidigt som man utsätter kroppen för hård fysisk ansträngning kan vara mycket påfrestande och potentiellt fysiskt farlig. Det kan behövas ett uppehåll från sitt idrottande för att gå i behandling och ta hand om sig själv. Efter att man har tagit hand om sin ätstörning kan det vara dags att återvända till idrottandet, men då i lägre intensitet och mindre frekvent än tidigare. Ett av målen med ätstörningsbehandlingen är att lära sig vad ett normalt, friskt träningsbeteende är; man bör till exempel kunna avstå ett träningspass då och då utan att minska sitt energiintag på grund av den uteblivna träningen.
Idrott/fysisk aktivitet: Risk- eller skyddsfaktor för ätstörning?
Forskning tyder inte på att idrott/fysisk aktivitet i allmänhet är en riskfaktor för att utveckla ätstörning. Däremot har man sett att vissa typer av idrotter innebär mer risk än andra. Idrotter där vikt, figur och estetik har en framträdande roll (såsom balett, gymnastik, simning, brottning och dans) har visats innebära en större risk för att utveckla ätstörning. Det är också vanligare med ätstörningar bland idrottare på elitnivå än på de lägre nivåerna. Det är viktigt att poängtera att forskning också visat att idrott/fysisk aktivitet kan vara en skyddsfaktor. Det är främst den ökade självkänslan och den positiva kroppsbilden som idrotten kan bidra med som har betonats. Ett tryggt och uppmuntrande träningsklimat kan självklart också vara berikande ur ett psykosocialt perspektiv. Vill du veta mer om idrott och ätstörning eller har du frågor och synpunkter? Maila Emma Forsén.