Somliga utvecklar ätstörningar i samband med sitt idrottande. När detta sker påverkas inte enbart den psykiska och fysiska hälsan utan även förmågan att prestera som idrottare. Men hur vet man om en idrottare är i riskzonen för att utveckla en ätstörning eller kanske redan är drabbad, och vad skiljer ett sunt tränande och ätande från ett tvångsmässigt tränande och ätande?
En ond cirkel av bantning och överträning
En tränare eller en lagkamrat har kanske sagt att man skulle kunna prestera ännu bättre om man går ner lite i vikt. Man börjar banta. Kilon rasar och prestationerna är på topp. Men med tiden börjar allting gå över styr. För vissa blir reglerna kring träning och mat allt stramare och svälten blir mer och mer påtaglig. För andra går bantningen över i att man hetsäter och sedan kräks eller kompenserar matintaget på andra sätt (t.ex. laxermedel). Vad gäller idrottandet så orkar man inte längre lika mycket, man kan inte fokusera och prestationerna försämras med tiden. Vissa näringsämnen kanske börjar uteslutas ur kosten. Träningen blir allt mer viktig. Det blir svårt att avstå ett träningspass eftersom man upplever abstinensbesvär (ångest, nedstämdhet, frustration) vid utebliven träning.
Matintaget blir mer och mer beroende av kaloriförbrukningen; personen för hela tiden en mental logg över hur mycket han/hon gör av med och hur mycket han/hon stoppar i sig. Personen avgränsar sig alltmer från sitt sociala liv; träningen är viktigare än vänner, familj och andra nöjen. Det är också vanligt att bli mer och mer beroende av att vardagsmotionera; han/hon tar trapporna istället för hissen, står hellre än att sitta osv. Istället för att inse att ens beteenden blivit mer och mer bekymmersamma, får många för sig att de behöver banta ännu mer och träna ännu hårdare. Man tror att bättre prestationer uppnås med mer bantning och hårdare träning. Detta leder till fortsatt svält eller hetsätning/kräkning, minskad fysisk förmåga, och än sämre prestationer.