Ibland är det läraren som först börjar misstänka att en elev har en ätstörning. Läraren kanske märker att eleven äter mindre eller mer, drar sig undan, verkar trött och/eller kanske har svårt att koncentrera sig. I dessa lägen är det viktigt att våga fråga; berätta vad man har uppmärksammat och helt enkelt fråga hur personen har det i en ton av omsorgsfull nyfikenhet snarare än misstänksamhet.
Om man känner sig osäker kan det vara bra att vända sig till kollegor, skolhälsovården eller vården för att få stöd och i råd kring bemötandet. Eleven själv kan uppleva att det är svårt att prata om problem med mat och ätande.
Bantning och utseendefixering börjar ofta under skolåldern, och framförallt under högstadiet och gymnasietiden. Detta ger skolan en viktig möjlighet att upptäcka elever i riskzonen att utveckla en ätstörning. Varningssignaler kan handla om både förändrade beteendemönster och attityder.
Viktförlust, trötthet, frusenhet, oro eller irritation är vanliga fysiska kännetecken, liksom sömnsvårigheter eller koncentrationssvårigheter. En tendens att isolera sig kan finnas, och det kan vara viktigt att undersöka hur personen har det med sina kamrater.
För skolsköterskan är observationer av exempelvis kalla händer, avmagring, tjocka kläder eller många lager av kläder, långsam vilopuls och blekhet viktiga att notera. Jämförelser med tillväxtkurvan i både längd- och viktutveckling kan också ge signaler om misstänkt ätstörning.
Kanske berättar eleven om symtom som magont eller trötthet, men nämner inte något om problem med maten. Därför är det bra om skolsköterskan frågar om kosten och undersöker om det skett förändringar i kosten den senaste tiden.
Man kan exempelvis fråga om eleven har börjat undvika viss mat, eller om portionerna har blivit mindre. Även träningsvanor är bra att fråga om. Flera eller längre träningspass kan vara varningstecken. Att ta reda på om eleven framkallar kräkningar efter att ha ätit eller tappar kontroll över sitt ätande är också viktigt. För flickor i puberteten kan man fråga om mensen har varit oregelbunden eller har uteblivit.
Förändrade attityder kan också vara tecken på ätstörning. Personen kan börja värdera sig själv och andra huvudsakligen i termer av vikt och utseende. Intresse för bantning, träning, samt mat som är snål i fett och kolhydrater kan tillta. Ofta kan man märka att personens sätt att tänka och känna blir allt mer präglat av mat och vikt.
Majoriteten av personer med ätstörningar är normalviktiga. Det är därför viktigt att inte anta att en hälsosam vikt utesluter allvarliga problem med ätande. Personen kan t.ex. ha problem med hetsätning och kräkning utan att vara underviktig. Det är också viktigt att vara medveten om att ätstörningar också kan drabba pojkar och män. Pojkar och män som lider av ätstörning kan uppleva det extra svårt att söka hjälp eftersom problemen ofta betraktas som kvinnosjukdomar.