Anhöriga behöver definitivt stöd. Att orka hjälpa en närstående som lider av en ätstörning kan vara mycket påfrestande och ställer höga krav på ens egen förmåga att hantera stress och kriser.
Ätstörningar väcker många känslor. Det är vanligt att man känner sig rädd och orolig. Man kan vara arg för att den andra personen inte förstår hur allvarligt läget är. Att leva nära någon med en ätstörning kan vara krävande på många sätt. Mycket av vardagen kan komma att präglas av frågor kring mat. Man kan bli indragen i ritualer kring ätande, börja räkna kalorier själv eller utesluta vissa sorters mat. Starka konflikter kan uppstå som leder till urladdningar i familjen där man kan bli rädd att göra situationen värre än den redan är.
Anhöriga anstränger sig för att hjälpa den person som man älskar och är så rädd om. Man kan bli så pass fokuserad på den andras behov att man glömmer bort sina egna. Många undrar om de gör tillräckligt, om de borde göra mer eller annat. Det är inte ovanligt att anhörigas kärleksfulla ansträngningar avvisas bestämt av den man bryr sig om. Att de anhöriga kan känna sig både arga, oroliga och ångestfyllda är lätt att förstå.
Stöd behövs och finns. Att vända sig till en vän, eller andra som har brottats med liknade problem kan vara till stor hjälp. Genom att ta detta steg får man också bättre perspektiv på situationen. Det kan vara värt att komma ihåg att många andra har upplevt ett liknade helvete.
Man kan lära sig mycket av andra. Organisationer som Frisk & Fri och Tjejzonen ordnar föreläsningar och stödgrupper för anhöriga. Inom specialistvården anordnas utbildningar och s.k. psykopedagogiska grupper som hjälper anhöriga att förstå ätstörningar och hitta nya sätt att tackla dessa problem. Det viktiga är att man inser att man måste kunna ta hand om sina egna behov för att kunna hjälpa andra, och att det finns andra som kan erbjuda ett viktigt stöd.