I fyra år var jag sjuk i anorexia nervosa. Det finns många teorier om varför jag blev sjuk men vad jag själv vet så var det all prestation och krav som höjdes alltför snabbt för mig själv. Även relationer inom familjen och vänner har spelat in. Jag visste inte vem jag ville vara eller hur jag ville vara. Det blev en sådan förvirring inom mig att jag nog gav upp allt och lät vissa åsikter och kommentarer styra istället. För att kunna lägga sjukdomen anorexia nervosa bakom mig gör jag denna självbiografi, det är en slags terapi för mig själv. Jag vill visa alla att det går att bli frisk, att man aldrig, aldrig skall lockas att vara ”anorektiker”. Men mitt största syfte med denna skrift är att folk ska förstå sjukdomen på ett annat sätt än vad media visar. Att det är så mycket mer i sjukdomen än att man är smal och inte äter. Många tror att man väljer att bli sjuk. Det gör man inte. En strävan att vara smal gör en sjuk i hjärnan. Hjärnan blir infekterad av alla tankar kring mat, kalorier och tankar hur man ska förbränna allting. Det är hjärnan som slutar att fungera på ett sätt. Man har bara en grej i huvudet, att vara smal. Sen när svälten har gått så långt att man inte längre kan välja mellan livet och sjukdomen så säger rösterna bara en sak – fortsätt plågas. Men självklart finns det fall då personen kämpar oerhört mycket och är så stark att den goda rösten istället säger – VÄLJ LIVET!
Anorexia Nervosa är en sjukdom som man måste ta på allvar. En person som är drabbad av anorexia nervosa är väldigt smart och döljer sina symtom, vill leva i fred och leva tillsammans med sin sjukdom och gör allt för att folk inte ska märka beteendet. Om ens anhörig har dessa beteenden så är det värt att reagera från början, att man tar tag i problemet direkt. Det är bättre att man visar att man bryr sig för mycket än för lite. Det är jättebra om man försöker att prata med personen som inte verkar må bra, speciellt när man är i perioden då man utvecklas väldigt fort, puberteten. Det är viktigt att man har kunskap om sjukdomen om man vill hjälpa personen, läs gärna böcker och på internet. Det betyder oerhört mycket att finnas där för personen, även fast det kan vara jobbigare än vad man tror. Men man måste också veta att det inte går att man kämpar ensamma utan att man tar kontakt med vården, psykologer, speciella ätstörningskliniker eller pratar med någon utomstående. För den som är sjuk så är det svårt att förstå att man vill väl om man bryr sig, troligen när man tar upp problemet och pratar om det. Personen som är sjuk är i en fas då hon/han förnekar problemet hela tiden. Det är en av anledningarna till att det är så svårt att hjälpa till.
Personen man oroar sig för kan visa känslor man aldrig sett tidigare, känslor som man kan bli rädd för. Men man måste kämpa med att inte ta åt sig av de känslorna personen visar eller uttrycken hon/han säger. Känslorna har oftast med sjukdomen att göra, att man inte vill ha någon hjälp och att man vill klara sig själv. Sjukdomen är en kontroll man har och som man har väldigt svårt att släppa. Kontrollen är svält och den vill man sköta själv. Det är hela tiden tankarna som styr en, man får en hemsk ångestkänsla efter man har ätit eller skall äta och vet inte vart man skall ta vägen, det är då man blir arg/ledsen/tränar/kräks eller gör en handling som ger ett resultat med oftast mer ångest. Uppdraget som anhörig är att visa att man älskar och bryr sig om personen även fast man har ett svårt förhållande till sjukdomen. Personen och sjukdomen är inte samma sak, det är helt olika men inom den sjuka individen finns hela tiden en kamp om vem som ska vinna, den anorektiska rösten eller ens egna. Det är oerhört viktigt att man inte pratar om just mat. Att man försöker att inte prata om dieter, vad som är nyttigt och onyttigt, hur mycket man måste träna efter man ätit något eller vikten. En som är sjuk i anorexi är väldigt lätt sårbar och tar åt sig mycket av vad andra pratar om och säger. Det är svårt att hålla sig ifrån att prata om mat när personen själv hela tiden pratar om det.
När jag var liten, si sådär 4 år så lekte jag alltid i kök, jag bakade, städade, lekte med kompisar och älskade att vara en liten flicka. Jag älskade att klä mig i klänningar och fina kjolar och ville alltid vara tjusigt klädd även om ja så bara skulle vara hemma och leka.
Att resa har alltid varit mitt stora intresse och jag har varit i många länder och sett väldigt mycket och precis som många andra ungdomar/barn så har jag också försökt hitta någon sport jag tycker om och som är rätt just för mig. Men när jag var 11 år började jag utvecklas i kroppen, fick mens, ändrade former på höfter och bröst. Nya vänner började komma in i mitt liv och en stor förändring skedde, alla barns mardröm, mina föräldrar skiljdes. På mellanstadiet blev skolan aningen seriösare och i 6:e klass begav man sig ner mot den främmande högstadieskolan. Plötsligt blev utseendet väldigt viktigt, klädvalet var jag tvungen att tänka igenom dagen innan. Mascara kletades på och jag hade en kropp med former – rumpa, bröst och muskler. Det var unikt att ha utvecklats så snabbt i min ålder. Jag fick kommentarer kring min kropp. Det var kommentarer som jag och många andra nu hade upplevt som kränkande. Efter en barndom fylld med skratt, frihet, lek, sport, vänner, släkt, familj och massa skoj så växte de där idiotiska kraven på mig själv inifrån. Det var på mellanstadiet som JC-nojan grävde sig in i mig. Man skulle ha de där smala, tajta jeansen som var den stora trenden, men problemet var att jag inte var proportionerad för de jeansen alls. Jag hade en helt annan kropp. Jag hade redan fått former. Det var alltid lika deprimerande att ställa sig i provrummen på JC. Inte ett enda par jeans på JC passade mig, jag var helt enkelt inte lika tunn/smal som de andra. Jag har aldrig varit tjock, aldrig varit mullig jag har bara haft kvinnliga naturliga former.
I 6an bröt jag foten och min sommar blev förstörd. Jag fick hoppa på kryckor i 8 veckor med gips. Sommaren blev lat, varm och fruktansvärt tråkig. Jag kunde inte träna, sola (för då kliade det på hela benet), bada och inte kunna ha kul. Den sommaren hade jag så mycket planerat men den blev mest seg och sorglig. När sommaren 2004 var över hade jag gått upp flera kilo. I augusti började jag i klass 7B. Jag hade hamnat i en bra klass med många kända ansikten. Allt var så roligt, en ny klass och massa nytt folk på skolan. Lärarna var nya och första tiden kändes allting så lätt. Spana in nytt folk, nya killar framför allt! På min fritid ägnades tiden åt familj, vänner och jag blev kär. Killen som jag hade känslor för gjorde mig glad, det var en sådan kärlekshistoria där det egentligen inte hände så mycket. Jag ansåg att jag var mer intresserad än vad han var vilket gjorde mig osäker och visste faktiskt inte vad som pågick men jag visste att vi var vänner och bara det räckte! Jag började promenera på eftermiddagarna, men det var små korta promenader så jag skulle kunna orka plugga, baktanken var självklart att minska lite i vikt efter sommarens lathet och oönskade viktökning. Våren 2005 åkte jag och min familj till London. Det var då jag insåg att jag var tvungen att sätta igång med träning, tänka på vad jag åt och försöka gå ned i vikt. Även i London lät jag inte mig själv slippa träning, efter att jag ätit de där godiset jag köpte på flyget så gjorde jag några situps och hade en svag känsla av ångest. Rösten inombords beordrade mig om att kompensera det jag hade ätit med träning men än så länge med måttlig träning. Under sommarlovet reste vi till Grekland och viljan att komma hem som en vacker, brun, fräsch och smalare tjej fanns i min hjärna hela tiden. Toblerone in i munnen, kompensera med träning i 40 graders värme. Ut och springa i värmen blev det också och min känsla att vara fin i kroppen, fina former och en normalbyggd tjej fanns inte, inte en smutta skönhet kände jag med mig själv. Min hemliga, påhittade grej var att äta på dagen men inte på kvällen för då skulle jag försöka att dra ner på maten och äta mindre. En av dagarna svimmade jag. Det fanns ju en naturlig förklaring enligt mig, att jag inte hade druckit tillräckligt. Men sanningen var inte den, utan sanningen var snarare att jag hade hoppat över frukosten och lunchen den dagen. Jag skulle resa mig upp för att jag skulle gå och svalka mig då jag svimmade och landade med huvudet på stengolvet. Det blev sängen för min del resten av den dagen. Det var i Grekland som sjukdomen anorexia nervosa hade sin tydliga början. Efter sommarlovet hade det skett stora förändringar med mig och min kropp och min personlighet hade förändrats. Jag hade tappat mitt självförtroende, självkänsla och säkerheten med mig själv. Det enda som fanns i min hjärna var mat, ångest, vikt, träning och en stark längtan att vara smal.
Andra året på högstadiet var det nya tag och förväntningar. Min kropp hade förändrats, vilket många såg och lade märke till. Alla situps och benböj som gjordes på sommaren gav en starkare kropp, jag hade nu inte långt ifrån magrutor. Jag var nu fokuserad och involverad i tvångsträning och egna matplaneringar. Min 15e födelsedag blev inte som de andra födelsedagarna. Flickan som älskade glass och kalas ville inte ha något ”tårtliknande” på sin födelsedag. En snäll, omtänksam och härlig mamma ville ge sin dotter det som hon älskar – en glasstårta. Det som mamma får tillbaka är Vad fan har du köpt tårta för?! Jag sa ju att jag INTE ville ha det! Jag tänker inte äta, jag vägrar fattar du det?!
Någon månad senare var det skolundersökning då man skulle väga och mäta sig. Jag var nervös för att få se vad vikten var. Jag hade ju hela sommaren strävat efter att gå ner i vikt, vad händer om jag inte hade gjort det?! Innan jag hade gått på sommarlov i 7:an vägde jag 65 kg, nu helt plötsligt stod vågen på 58 kg. Skolsyster börjar se lite fundersam och ser att viktkurvan pekar rakt ner. Hon känner om jag har kalla händer, frågar om jag tänker på mat, kalorier och kollar innehållsförteckningar och jag svarar ja. Jag svarade snabbt för jag förstod ingenting vad hon menade med alla frågor, jag hade ingen kunskap om ätstörningar. Jag gick ut från skolsyster och lyste jag upp som en sol, inombords. När jag kom hem från skolan den dagen så hade skolsyster ringt min mamma och berättat om vikten och viktkurvan. Hon hade tipsat oss om en ätstörningsenhet att ta kontakt med.
Jag fattade ingenting och struntar fullständigt i vad mamma säger. Jag har ingen ätstörning så vad har jag för anledning att ta kontakt med dem för? Jag har ju gått ner i vikt, tänk på det! Det var positivt för mig, det var glädjande för det var ju min starka vilja. Varje eftermiddag efter skolan tränade jag, varje gång skrev jag upp hur mycket jag tränade. Jag skrev ned veckor och sen varje dag i veckan på ett papper. Så här såg en av dagarna ut: Måndag: 80 min promenad raskt, 60 ggr rumplyft, 11 min midjeböj, 20 ggr magövning med ”rullsak” och 170 sit-ups. Resten av veckodagarna såg liknande ut, bara att jag drog ned några minuter på promenaderna om jag hade prov, läxor eller något som var tvunget att göras. Resten av träningen var tvunget att göras. Jag uteslöt de mesta ur min kost, jag åt mindre än vad jag behövde och fann ursäkter att inte äta. Jag unnade mig ingenting och hade stränga regler över vad jag fick och inte fick äta. Jag lade mig i matlagning hela tiden, mamma fick inte laga mat själv om hon inte berättade exakt vad det var i, hur mycket grädde, smör det fanns i. Jag tvingade mamma att köpa fullkorns -bröd, -pasta och -ris men det var inte mycket jag själv åt av det. Att se på när andra åt gjorde mig mätt. Jag åt med ögonen.
Två dagar innan julafton blev jag ”medtvingad” att prata med två stycken s.k. proffs på ätstörningar och de ger mig diagnosen Anorexia Nervosa. Min hjärna exploderar nästan med frågor? Jag hade ingen aning om vad de ens hade sagt till mig, de sa Moa, du har sjukdomen Anorexia Nervosa, du måste skrivas in på Barn och ungdomspsyk snarast. Både jag och mamma sitter som frågetecken och har ingen aning om vad de pratar om. Vi kan inte förstå det. Vi förnekar allting och säger att allt är bra. Läkarna/behandlarna förklarar ingenting. Jag och min mamma åker hem, tomma i hela kroppen med frågor som vad händer nu?
Jag visste att man var smal när man hade anorexi, det har man ju sett på TV, i skvallertidningar och all slags media. Men jag kunde inte förstå att de sagt det till mig. Jag var ju inte smal och definitivt långt ifrån någon sjukdom.
Den 1 januari 2006 skrivs jag in på Barn och Ungdomspsykiatriska kliniken. Hela julen och nyår hade varit förnekelse, ångest och enormt mycket sorg. Jag blir utskriven från kliniken för jag anses vara ”någorlunda frisk”. Det var då den riktiga svälten började. Jag hade ingen motivation till något, jag hade redan isolerat mig från alla mina vänner och all min gemenskap i klassen. Jag hade inte längre någonting, jag var helt ensam. Jag var livrädd att komma tillbaka till skolan efter lovet då jag varit inskriven på psykhemmet, jag var livrädd för att träffa människor. Men det som jag var mest rädd för, det var att nu visste alla att jag svälte, nu visste alla att jag inte var fullt normal, de skulle kolla på mig i matsalen, stirra på mig och då skulle jag bli sårad. Min ankomst till skolan blev rent ut sagt ett helvete, alla tittade, alla viskade och alla frågade hur jag mådde. Frågorna gjorde mig bara irriterad och arg. Jag kände mig tjock, ful, äcklig och oerhört motbjudande. Vänner såg mig, de såg att jag inte mådde bra. Alla försökte glädja mig, få med mig i sociala sammanhang men jag vägrade. Jag ville hellre sitta och plåga mig själv uppe på mitt rum, utan mat, vänner eller något. Min hjärna var inte densamma. Alla mina tankar var att jag var tjock, äcklig, fet och att jag inte var värd något. Alla tvång, all träning, läsa innehållsförteckningar, läsa näringslära, banta, äta grönsaker och frukt tog kål på mig. Jag kunde inte leva med att veta att jag hade större rumpa, bröst eller inte fick på mig alla de kläderna jag egentligen hade velat, jag ville bara bli smalare. Det var ju det som var grejen! Med en vikt på 39 kg var jag så inne i min ätstörning att jag såg mig som tjockare än vad jag var. Så fort jag gick förbi en spegel skulle jag kolla om min rumpa eller lår hade blivit större. Jag mätte mina höfter, lår, mage, bröst, armar, handleder, knä och allt som fanns på kroppen. Mitt humör var aldrig stabilt, jag hade kraftiga humörsvängningar och kunde bryta ihop för det minsta lilla. Att svälta sig på det viset jag gjorde var livsfarligt och det fanns inget som kunde få mig att hitta motivation att kämpa emot den anorektiska djävulen.
Men en dag när solen sken och snön låg på marken tog min mamma med mig ut i trädgården, hon ville visa mig att ljus fanns. Jag levde i mörker och hade gjort länge. Men hon tog med mig ut och sa ingenting utan vi bara stod där och kollade hur det gnistrade i snön. Det var då jag bestämde mig jag vill inte vara ensam, jag vill inte vara utan allt, jag vill ha allt istället. Mamma, jag vill börja gå hos kuratorn. Min mamma fick ett stort leende på läpparna, jag såg att hon ville hålla tillbaka det men mig kunde hon inte lura. Min älskade bästa mor blev stolt. Jag ville ge hjälpen ett försök! Veckan efter började jag att gå regelbundet hos kuratorn på skolan och det var det bästa och starkaste jag har gjort i hela mitt liv och kommer alltid vara.
Våren hade äntligen kommit, men sjukdomen var kvar. Jag mådde inte lika bra som jag gjorde den dagen jag bestämde mig att gå till kuratorn. Jag hade tappat min motivation, igen. Det fanns bara ett val, ett sätt att må bra, att svältas. Det var då jag började skriva dagbok:
”30 maj 2006. Jag kan inte äta såhär mycket längre, jag kan inte! Det känns som jag äter en hel gris varje dag! Kan det inte bara försvinna allting! Jag vill inte tänka mer, ja vill inte känna mer jag vill bara vara MOA! Jag orkar inte, jag orkar inte! Jag ger upp nu, jag ger upp upp upp upp!”
Jag gick hos kurator, hade kontakt med sjukvården men jag ville ändå fortsätta plåga mig själv, jag var ju inte värd att må bra! Skolavslutningen i 8:an var sorglig, jag blev uttittad av alla när jag kom i mina nya kläder, en fin sommarskjorta och en söt kjol. Jag ville bara vända hem igen! Jag undrade varför de kollade så. Jag förstod ingenting. Jag ville ju bara vara söt som alla andra, men det var just mig folk stirrade på. Jag vägde 42 kg, men jag tyckte jag vägde 65 kg, vågen ljög för mig. Jag förstod inte, jag förnekade och därför gick det inte att hjälpa mig.
”18 juni 2006. Jag fattar ingenting alla bara kollar och jag försöker le men de ser så ledsna ut! Jag är inte ledsen jag mår ju bra, jag är ju hälsosam! Jag tränar för att må bra.. jag vet bäst själv och ingen annan kan komma o tro att det vet något för det gör de inte! Åå jag hatar detta, jag blir bara fetare o fetare och jag kommer snart att få tillbaka min häströv, jag vill verkligen inte..jag vill inte ha den tillbaka!! Fetto Moa!!!!!!!!!”
Det var en varm sommar, så varm att man var tvungen att ha bikini och linnen på sig. Man var tvungen att visa upp sig. Första gången den sommaren som jag var och badade i sjön kändes bara konstigt. Ännu en gång tittade alla bara på mig, jag åt glass för det hade jag lovat kuratorn att göra under sommaren så jag gjorde det för hennes skull. Ingen visste hur lång omväg jag gick hem sen efter badandet i sjön, ingen visste så därför tränade jag bort den där magnumglassen i smyg.
”28 juni 2006. Jag hatar mitt liv, hatar denna kropp och rädsla. Mitt blodtryck är normalt nu ju!! Då borde det väl räcka med att tvinga i mig mat!! Jag äter ju bara för att alla andra tvingar mig!! Hade jag valt själv hade jag inte gjort det, för ja bestämmer då..men ja kan inte nu. Jag måste. För jag har förstått att min mamma är så ledsen för detta. Jag måste gå upp i vikt även fast jag inte fattar varför jag ska det!!!!!!!!!!!!!!! Hatar att vågen visar något hekto mer.. jag är inte värd att gå upp i vikt för jag vill det ju inte!!!!!!”
I mitten av sommaren så hade jag kommit så pass långt att jag åt. Jag åt mestadels för mina anhöriga men en liten del för mig själv också. Jag började äta sådant jag hade förbjudit mig, för jag var ju tvungen att gå upp i vikt…
”29 juni 2006. Jag saknar allt, jag saknar allt som jag hade innan!! Jag vill bara kunna äta pizza, glass, godis, choklad, vitt bröd och ååååååå allting!! Utan att jag behöver känna mig äcklig och tvungen att träna… jag bara tränar i smyg nu. För jag får inte träna nu. Jag har blivit förbuden att göra det..för jag måste gå upp i vikt för detta är farligt för hälsan har en läkare sagt, då är det hans fel att jag kommer bli ett jävla fetto iaf!!!!!!! Jag ångrar att jag började banta..jag vill bara slippa denna plågan. Jag skulle aldrig börjat!!”
Jag hade en sommar i Spanien, ännu en semester med tvångsträning. Fast denna gång i smyg, ingen fick veta. Alla varma promenader med mina svaga ben, tankar som att snart trillar jag, snart trillar jag ihop, jag orkar inte röra mig. Det går nog inte längre, men bara lite till, lite till, ett steg till och du vinner!!… Bara jag åt när folk såg så skulle ingen misstänka något vad jag gjorde efteråt. Min ankomst hemma var en stor chock för mamma. Hon kände inte igen mig. Jag hade förlorat 4 kg när jag var borta och nu var min vikt på 38.5 kg. Och jag var stolt.
”4 augusti 2006. Livet känns bara skit.. jag tror inte jag orkar mer. Jag frös hela tiden i Spanien även fast det var 25-30 grader hela tiden så var det perioder då jag var kall. Jag orkar inte det längre. Fattar inte vad som händer. När vi satt i bilen hem från Spanien så påpekar syskonet att jag har mycket hår på armarna!!!!! Ååååh jag vet det, jag vet det. Och det är äckligt. Och alla säger att det är anorexian som fört med det men jag vill inte tro det. Jag vill inte vara en apa!!!! ”
Dagen efter ankomsten hem fick jag åka raka vägen till vårdcentralen och väga mig. Jag var nu inte längre oskyldig, frisk, normal enligt mig. Jag var sjuk, jag insåg att jag hade den livsfarliga sjukdomen anorexia nervosa.
”4 augusti 2006. Jag bara gråter i floder, jag gråter för ingenting. Jag måste skärpa mig nu. Förlåt usch. Ne nu ska jag torka bort tårarna och sen byta om och så ska jag göra situps för jag mår så himla dåligt!annars kommer ja inte vara värd det äpplet som ja måste äta sen!!har ätit massa idag!! Jag måste träna och det är ingen som vet något nu heller och de kommer aldrig få veta!!Hej då…”
När jag nu tänker tillbaka på mina dagboksanteckningar finner jag inte ord för hur jag ska förklara min sorg. Jag kan inte förstå att det är jag som har varit den flickan, jag känner inte igen mig. Perioden då jag var väldigt sjuk fanns ingenting annat än ångest och sorg. Idag mår jag mycket bättre, jag har glädjen tillbaka och kan vakna upp på morgonen med ett leende på läpparna istället för en tår i ögat. Hösten 2008 träffade jag min pojkvän, vi har varit tillsammans sen dess och det var han som fick min självkänsla att blomma. Jag blev mer självsäker på mitt utseende, kunde koppla av mer och se mig själv som unik!
När jag var sjuk i anorexia nervosa kunde jag inte visa min kropp för någon utan att känna ångest, jag litade aldrig på mitt utseende och hade svårt att ens visa min kropp i underkläder för min mamma. Jag trodde inte att jag skulle kunna visa mig för någon i framtiden, jag oroade mig för hur framtiden skulle se ut hela tiden. Att ingen kille någonsin skulle vilja ha mig och min osäkerhet. Nu känner jag mig oerhört mycket starkare och vackrare. All den bekräftelse jag har fått av min familj, vänner samt pojkvän har gjort mig till en modig tjej! De har lärt mig att vad jag än väger är jag okej ändå. Jag är älskad, jag har så mycket att erbjuda utöver utseendet. Det inre har så stor del i allt. Det är det inre som fått mig att klara av livet, skolan och sjukdomar. De yttre är bara något utåt som folk ser första ögonkastet.
Mat är en del av livet, i det sociala livet, man går och fikar med vänner, på kalas, blir bjuden på fika i någon situation. Jag äter med glädje nu och inte med ångest, jag tillåter mig allt.
Julen var den värsta dagen under min tid som sjuk, ett av de starkaste minnen jag har är julen 2005. Jag hade skuld för att jag inte åt, främst inför min mormor och morfar. Jag ville äta när de var med, för de är ju sådana bra människor..jag ville göra dem glada! Jag minns så väl att morfar ville få mig att äta en frukt när alla andra åt julgodis, men jag vägrade. Jag ville inte ha något! Jag kunde inte äta, inte ens när min underbara morfar och mormor uppmuntrade mig, och det är de personerna som har stöttat mig på ett sätt som är svårt att förklara, men är det bästa sättet för en utomstående från familjen att visa. De har alltid funnits där och hjälpt mig med allt. De har aldrig pratat om mat, aldrig nämnt dieter eller vikt. Jag kunde åka till dem och bara sitta i deras soffa och känna en känsla av ”här trivs jag”. Och det var ytterst sällan jag kände den känslan, jag kopplade alla ställen till ångest och mat, men inte hos mina morföräldrar.
År 2005 förändrades en hel del. Jag och min syster började träna väldigt mycket och vi pushade varandra att promenera och sluta med godis osv. Vi hade en relation som då bestod av mycket träning och prat om vad som är nyttigt och onyttigt. Vi påverkade varandra oerhört mycket och som vi nu ser var ett negativt sätt att komma varandra närmare. Jag fortsatte att träna mycket, gå på dieter och bli allt för fixerad vid mat och träning. Min älskade lilla syster åt istället för att jag åt. Hennes liv blev förändrat, även de till det sämre. Efter ett år hade det gått så långt för henne att hon blev sjuk i bulimi. Kräkningar hade gjort att hon kände en känsla av kontroll, precis som jag med träning och svält. För en person med ätstörningar så vill man ha något att kontrollera, som man har makt över.
Det fanns hela tiden oro i min familj, min bror hade svårt att veta hur han skulle bete sig. Han ville ju bara att allt skulle vara som förr, allt skulle vara bra! Maten var ett stort hinder, jag åt aldrig samma som mina familjemedlemmar och skulle alltid äta på speciella tider som jag hade bestämt själv. Jag miste kontakten med mina syskon, främst mina bröder. Jag var ledsen för att de inte ville prata med mig. Jag kände mig så sviken. De var irriterade, trötta på mig och min sjukdom. De undvek mig. Men nu efteråt förstår jag dem. Jag har varit i samma sits som dem, fast jag har varit/är syster till en person som har bulimi. Jag förstår att man blir irriterad, man vill inte se sina älskade må dåligt och man vet inte vad man skall göra eller ta sig till. Det är en otroligt svår sits man sitter i som anhörig. Jag tycker att mina syskon gjorde rätt i att hålla sig undan och kan verkligen inte anklaga dem för svek. För jag hade gjort samma sak. Problemet i en familj när man är så tajta är att all ångest hela tiden förs vidare. Om jag hade dåligt samvete för att jag ätit något så var jag ledsen, tom, tyst och drog mig undan. Det var då ex. mamma tog på sig ångesten.
När jag var 12 år började jag att kolla på mycket amerikanska program och jag minns så väl en gång då det var en modevisning på TV, alla modeller var fruktansvärt smala och såg olyckliga ut. Jag kommer ihåg precis vad jag sa i det läget. Det var jag och min syster som satt och kolla och jag säger – ” Heeerregud, orka alla dem anorektikerna, ät för fan”
DET är det värsta man kan säga och det vet jag nu.
Man ska aldrig tänka, säga något sådant. Det är verkligen inte så att man med glädje avstår allt gott som erbjuds!!
Såhär är det;
- Jag gillar inte att man säger anorektiker nu när jag själv har varit sjuk. Jag är MOA, jag har aldrig varit en anorektiker. Jag har egentligen hela tiden varit Moa, men varit sjuk i anorexia nervosa. Jag har läst i boken ”Mattilåtet, av Gisela van Der Ster” Där nämner hon också det, att man inte är en anorektiker utan en person som lider av sjukdomen anorexia.
- Man säger inte till en person med anorexia att den ska äta. Man skall istället formulera om det. Ska du inte ha lite mat? Att säga till en person som har sjukdomen anorexia att man skall äta, med en ton på rösten som arg eller irriterad kan få personen att göra tvärtemot! De vill hela tiden bevisa att de kan, att de har styrkan att stå emot. Gå inte på det där. Fortsätt fråga. Men låt inte som att allt bara handlar om mat. Det gör det aldrig.
- Modeller är sjukligt magra, det är ingen strävan att se efter. Det är en felaktig bild som ger unga tjejer och killar ett ideal att man skall vara framgångsrik, smal och ”snygg”. Hur många modeller som går på Catwalken har ett glädjande, lyckligt leende? Hur bra kan modellerna må? All den prestationsångest de har? All tid som går åt till arbete? Jag ska inte säga att alla modeller har någon slags ätstörning, men i detta 2000-tal kan jag garantera att i alla fall hälften har någon slags ätstörning.
Anorexia nervosa är en otroligt komplicerad sjukdom som kräver så mycket tid och energi att ta sig ur. Det går inte att bli frisk på 1 år men det går i längden! Alla kan om de bara har motivationen. Skulle man beskriva sjukdomen med ett ord så skulle det nog vara – oro. Man oroar sig för att gå upp i vikt, utseendet, vad andra ska tänka om en själv, hur smal man egentligen vill vara, oro för måltider och allt socialt umgänge med mat inblandat, oro över att alla andra oroar sig över en och all den energin som går åt att oroa sig över att man i framtiden inte kommer kunna ”hålla” vikten. Det är så mycket tankar och ångestkänslor inblandat att man tillslut blir infekterad av alla tankar och till slut vet man inte vad man egentligen vill eller känner.
Jag vill att alla anhöriga skall kunna läsa detta och känna att de fått tips hur de ska bete sig och att man aldrig ska känna sig som en syndabock, att det är ens eget fel att sin nära anhöriga har blivit sjuk. Även att man aldrig ger upp sin vän, familjemedlem, pojkvän eller flickvän. Det finns alltid hopp och något som alla måste ha är stöd från sina medmänniskor.
Ätstörningar klarar man inte på egen hand, man måste ha stöd och hjälp från andra. Att säga att man klarar av denna sjukdom själv är bara ett sätt att fly undan all uppmärksamhet man drar till sig, att man vill slippa allt ”tjat”. Ex. att man skall äta, om man har ätit, vad man gör på toa (om man tränar eller kräks).
Jag var skapad att se ut som jag nu gör och ni som ni. Att börja banta som jag gjorde var mitt största och kommer alltid vara det största misstaget jag någonsin har gjort. Jag har ångest för att jag började. Jag har ångest för att mina nära medmänniskor fått lida så. Jag har ångest för att inte ha fått leva mitt liv mina år som sjuk i anorexia. Men ångesten går över. Ångesten finns i några minuter och kommer tillbaka dagar som jag är trött, dämpad och väldigt ledsen för något i min närhet.
Vad jag känner finns kvar som ett minne av sjukdomen anorexia nervosa är min stränga ryggvärk, jag har problem med ryggen och har svårt att finna lugn p.g.a. värken i ryggen. Tiden då jag var sjuk tränade jag väldigt mycket och min taniga kropp klarade inte av alla situps och ryggövningar, jag blev helt enkelt väldigt klen. Fast det gått 2 år sedan jag blev helt friskförklarad så är min kropp inte riktigt på samma nivå som kroppen var innan svälten och sjukdomen. Jag vill aldrig mer bli sjuk, jag vill slippa sjukdomar. Jag vill slippa allt tjat om dieter och banta. Jag tog mig ur den mörka sjukdomen, jag klarade det! Det finns hopp för alla, bara man vill, bara man har människor som bryr sig!
Jag tror på er där ute!
Text: Moa
Moa heter egentligen något annat.