Ätstörningar och idrott

Det är viktigt att poängtera att forskning också har visat att idrott/fysisk aktivitet kan vara en skyddsfaktor. Det är främst den ökade självkänslan och den positiva kroppsbilden som idrotten kan bidra med som är betydande. Ett tryggt och uppmuntrande träningsklimat kan också vara berikande ur ett psykosocialt perspektiv.   
  
Men hur vet man om en idrottare är i riskzonen för att utveckla en ätstörning eller kanske redan är drabbad, och vad skiljer ett sunt tränande och ätande från ett tvångsmässigt tränande och ätande? 

Tvångsmässig träning

Tvångsmässig träning beskriver träning och fysisk aktivitet som inte längre är rolig, sund och flexibel. För att avgöra om någon tränar på ett tvångsmässigt sätt behöver man veta mer om personens motiv till att träna snarare än att enbart se till mängden eller intensiteten av den träning som utförs. Tvångsmässig träning drivs ofta av en kombination av flera följande tankar, känslor och attityder. Vanligt är en stark rädsla för vad som händer om man låter bli sin träning, en känsla av att man är beroende av sin träning för att hantera sitt humör, tankar om träningens effekt på kropp och vikt och/eller eller stora svårigheter att frångå sina träningsplaner och rutiner, ofta i kombination med en tendens att trappa upp träningen efterhand. Dessa drag gör att den tvångsmässiga träningen blir lätt en ond cirkel. 

För vissa har träningen från början varit något roligt och som fått en att må bra. När träningen däremot blir tvångsmässig försvinner oftast glädjen; man tränar inte längre för att må bra utan för att undvika att må dåligt. En del beskriver till och med ”abstinensbesvär” i form av ångest, nedstämdhet och frustration när de inte kan träna som de tänkt sig medan andra får starka skuldkänslor. Därför kan det kännas väldigt svårt att stå över ett träningspass, även om man kanske egentligen är för trött eller till och med skadad eller sjuk. Det är också vanligt att träningen blir viktigare än vänner, familj och annat i livet. 
  
Vid tvångsmässig träning blir matintaget ofta beroende av kaloriförbrukningen. En del för hela tiden en mental logg över hur mycket de gör sig av med via fysisk aktivitet och hur mycket de stoppar i sig. Många har också dysfunktionella tankar och idéer om vad som händer med kroppen ifall man inte tränar, eller kopplar ihop sitt träningsbeteende med sitt självvärde, där man bara känner sig okej ifall träningen gjorts som den planerats. Det är även vanligt att bli mer och mer beroende av vardagsmotion såsom att ta trapporna istället för hissen, stå hellre än sitta osv.   

Inom idrotten kan tvångsmässig träning ibland börja med en intention att förbättra sin prestation genom viktnedgång, kanske utifrån tips från en tränare eller lagkamrat. Initialt kan prestationen öka något men ifall träningsbeteendet går överstyr försämras både prestationerna och hälsan med tiden markant. Det är då vanligt att personen på eget bevåg har tränat själv utanför de vanliga träningstillfällena, ofta i kombination med för litet matintag och tid för återhämtning.  

Oavsett väg in i den tvångsmässiga träningen så blir reglerna kring träning och mat för en del allt stramare där vissa näringsämnen kanske börjar uteslutas ur kosten vilket leder till mer och mer påtaglig svält. För andra går bantningen istället över i hetsätning och sedan självframkallad kräkning eller annat som kompenserar matintaget (t.ex. laxermedel eller ännu hårdare träning).  
 
Gemensamt för de flesta med tvångsmässig träning är att inte kunna se att ens träningsrelaterade attityder, känslor och beteenden blivit ohälsosamma, begränsande och ibland rent av farliga. Många har istället känslan av att de aldrig gör tillräckligt ändå vilket kan få vissa att träna, och kanske även banta, ännu hårdare. Detta förstärker den onda cirkeln och leder till fortsatt svält eller hetsätning/kräkning, minskad fysisk förmåga, och än sämre prestationer.

Vad idrottsledare och lärare kan göra

Idrottsledare och lärare kan spela en viktig roll i tidig upptäckt av ätstörningar och kan hjälpa idrottare att komma till rätta med tvångsmässig träning. Det kan vara viktigt att uppmärksamma misstänkt tvångsmässig träning, undersöka hur personen mår, och lyssna till vad personen har att säga om sitt mående. Idrottsledare och lärare måste kanske ifrågasätta en persons satsning på allt högre prestationer om det går ut över hälsan.   
  
Personen ska komma förre prestationerna. Att svälta eller hetsäta och kräkas samtidigt som man utsätter kroppen för hård fysisk ansträngning kan vara mycket påfrestande och potentiellt fysiskt farlig. Det kan behövas ett uppehåll från sitt idrottande för att gå i behandling och ta hand om sig själv. Efter att man har tagit hand om sin ätstörning kan det vara dags att återvända till idrottandet, men då i lägre intensitet och mindre frekvent än tidigare. Det är viktigt att säkerhetsställa att personen verkligen följer det träningsschema som tränarna tagit fram, att det finns tillräckligt med tid för återhämtning och att personen inte börjat träna mer ”i smyg” eller ökat på sin vardagsaktivitet. Ett av målen med ätstörningsbehandlingen är att lära sig vad ett normalt, friskt träningsbeteende är; man bör till exempel kunna avstå ett träningspass då och då utan att minska sitt energiintag på grund av den uteblivna träningen.  
  
Det är viktigt att tala klarspråk med personen i fråga och prata om vad man ser. Ställ öppna frågor och visa att du gärna lyssnar om personen vill prata. Det kan även vara nödvändigt att kontakta sjukvården/skolhälsovården eller prata med föräldrarna och berätta om sin oro över det man har observerat.