Prevalens och incidens
Kunskap om prevalens och incidens av ätstörningarna är mycket bristfällig. Detta beror bland annat på att definitionen av ätstörningsdiagnoser har förändrats på väsentliga sätt under åren som gör det svårt att jämföra studier och de olika forskningsmetoderna som har använts. Många studier har exempelvis fokuserat på förekomsten av en särskild ätstörningsdiagnos (historiskt sett oftast anorexi), har använt sig av frågeformulär (som kan ha väsentliga brister för att fastställa en diagnos) istället för diagnostiska intervjuer som kan vara mer pålitliga fast kräver mer resurser, eller har undersökt förekomst i förhållande till vissa befolkningsgrupper (som exempelvis unga kvinnor eller de som rapporteras inom sjukvården) i stället för inom befolkningen allmänt.
Om man dock utgår från studier som har använt den bästa vetenskapliga metodiken hittills är det möjligt att dra slutsatsen att det i dagsläget i Sverige finns cirka 210 000 personer som har eller har haft någon form av ätstörning (Clinton & Birgegård, 2017)1. Detta gäller livstidsprevalens. Av dessa är troligtvis 180 000 kvinnor och 30 000 män.
Siffran är dock grundat på en ganska sträng definition enligt diagnoskriterier för ätstörningar. Allt tyder på att mörkertalet är stort, att det finns många personer som har allvarliga problem med sitt ätande utan att de uppfyller formella kriterier för en diagnos, och att många inte söker vård för sina problem.
Könsskillnader
Ätstörningar kan drabba både kvinnor och män. Av alla med en ätstörning är ungefär 10-40 % män, beroende på vilken ätstörning och i vilken åldersgrupp det gäller. Män har tidigare inte uppmärksammats på samma sätt som kvinnor. Ett problem kan vara att när pojkar och män mår dåligt, äter eller tränar annorlunda, övervägs inte ätstörning som ett alternativ till exempelvis viktnedgång eller psykisk ohälsa. Mörkertalet för män med ätstörningar anses ofta vara stort.
Sjukdomsbilden hos män är snarlik den hos kvinnor. Det finns exempelvis en hög grad av kroppsmissnöje hos både män och kvinnor med ätstörningar. Vissa skillnader mellan grupperna finns dock. Till skillnad från kvinnor med ätstörning som i princip alltid strävar efter viktnedgång, kan männen delas in i två grupper: de som vill minska och de som vill öka i vikt. Många killar som med en ätstörning har som mål att bli vältränade, öka musklernas storlek, form och definition. För några av dessa killar kan strävan att nå en vältränat och muskulös kropp givetvis innefatta upptagenhet av mat och träning men även användning av otillåtna preparat som kan vara skadliga för kroppen.
Ätstörning hos pojkar och män upptäcks i allmänhet mycket senare än ätstörning hos flickor och kvinnor och många kan ha svårt att se allvaret med sina svårigheter eftersom de uppfattar ätstörningar som problem som bara drabbar kvinnor. de kommer därmed senare till vården.
Åldersskillnader
Ätstörningar kan drabba människor i alla åldrar. Bland barn visar sig ätstörningsproblematik oftast som restriktivt eller selektivt ätande, medan kognitiva symtomen som viktfobi kan vara mer eller mindre outtalade. Störst risk för att insjukna i ätstörning finns i de sena tonåren. Risk för att utveckla anorexi tycks vara störst mellan 15-19 år, medan riskåldern för att utveckla bulimi är något äldre, 15-24 år. Den största åldersgruppen med en ätstörning tycks vara bland personer mellan 15-30 år.
För både tjejer och killar i yngre åldrar innebär svält att puberteten skjuts upp. För tjejer innebär detta låga nivåer av könshormonet östrogen vilket i sin tur leder till utebliven mens. För killar kan svältsymptom innebära att exempelvis målbrottet försenas och att muskelmassan inte ökar som den ska.
Mörkertalet för ätstörningar bland äldre personer är förmodligen stor. Klimakteriet kan utgöra en riskperiod för att trigga en ätstörning. Hormonella och metabola förändringar, stress och emotionella faktorer kan också skapa sårbarhet i medelåldern.
1 Clinton, D. & Birgegård, A. (2017). Stort mörkertal för ätstörningar – fler behöver hjälp tidigt. Läkartidningen, 114, EPI3.